En gammal vän till mig lät mig en gång läsa en novell hon skrivit, svarta sjukan hette den. Jag har tack och lov varit utan den svarta sjukan i många år när den nu plötsligt har dykt upp med full styrka igen. Pinsamt är det och framförallt känns det extremt obehagligt. Man skulle väl kunna säga att jag hanterar den mindre bra med panikkänslor, gråt och ilska som främsta ingredienser. Givetvis kryddad med tjocknoja och flycktbeteende. FUCK!

Inte så konstigt att den kommer nu kanske heller. För första gången verkar jag vara den som är mest illa där an i vår relation. Det är fantastiskt och underbart att se någon man älskar växa, bli tryggare och kanske, kanske börja hitta egenkärleken.

Samtidigt blandas lyckokänslorna av äckeltankar om mig själv. Mina misslyckanden blir så oändligt mkt större igenom det perspektivet. Jag har alltid varit den som tar hand om och nu verkar det som att jag inte får ha den rollen längre. Hur länge kan någon stå ut med mig då? Allt jag rör vid förvandlas till skit och det orkar ingen. Ingen ska behöva orka med mig.

Att man faller för mig när man är sjuk i huvudet, när man är skadad och nere. Det kan jag verkligen förstå, jag är bra på det. Men att någon som faktiskt mår bra skulle vilja ha gamla använda mig känns väldigt, väldigt avlägset. Det finns ju hundratals fantastiskt vackra, intelligenta, roliga och underbara kvinnor där ute. Kvinnor som inte är skadade, som inte är sjuka i huvudet och som inte har några krav på att man måste orka.

Varför skulle då någon välja att vara kvar med mig..? Därav svarta sjukan, därav bitterheten och därav denna patetiska uppvisning i självömkan. Sexigt, eller hur…